Det här är en mycket kort och summarisk reflexion kring barn, ungdomar och spel ( data,TV, online) utifrån undersökningen Ungar & medier (Statens medieråd 2010) Den har fått mig att fundera. Jag såg nämligen mitt eget ansikte mitt i procentsatserna. Jag såg mina farhågor och min negativa inställning till spelande på dator och TV. Samtidigt insåg jag att jag intog ett kritiskt förhållningssätt till det jag läste in i de svar jag själv skulle kunnat ha ge. Jag såg fördomarna torna upp sig, både hos mig själv och de som svarat. Därigenom växte en insikt om att jag nog måste revidera min egen uppfattning om saker och ting och framförallt det som vi förknippar med allt som är negativt kring spel framför en skärm. Frågan är: Vad är jag rädd för?
Det här är en reflexion kring spel, ibland kring siffor men mest om vissa begrepp som förekommer i samband med spel i utredningen. För att förstå tar jag hjälp av min son, 12, och Kristian ( inte min son), 19, båda lika hängivna spelare. Bäst att klargöra att de inte är högkonsumenter ( ägnar sig åt spel minst tre timmar om dagen) och ingen av dem är beroende - Kristian säger att han aldrig skulle välja att spela om alternativet var att ta en kopp kaffe med en vän- men många timmar spenderas framför TV-apparaten. De är väl insatta i ämnet!
Av undersökningen framgår helt klart att man kan se en förändring mellan åren 2006 och 2010, när det gäller vad barn och ungdomar gör på fritiden. Man ägnar mindre tid åt att träffa kompisar, åt att läsa och åt att se på TV. Spelandet tar stor tid i anspråk. Drygt 70% anger att de oftast spelar spel på fritiden ( för högkonsumenter är siffran drygt 80%). Av högkonsumenterna anser en tredjedel att de ägnar för lite tid åt att umgås med familjen, åt andra fritidsaktiviteter och åt att sova. Nästan hälften anser att läxläsning blir lidande och att de sitter för mycket. De här spelarna är alltså inte helt okritiska till sitt eget beteende, sina vanor och mönster . Det är inte föräldrarna heller.
Knappt hälften av föräldrarna anser att spel är ett sätt att umgås. Frågan är om ”knappt hälften” är en hög eller låg siffra. Jag har svårt att bedöma det.
Vad betyder ”att umgås”? Kan vi lägga olika innebörder i begreppet, beroende på vilka vi är? Den springande punkten här är vad umgås betyder. Vad måste man fylla för kriterier för att de ska gillas som att umgås? Att umgås är att vara tillsammans, eller att socialisera, om man direktöversätter från engelskan. På vilka sätt umgås man framför TV-skärmen? Mina erfarenheter av spelande barn, och de förklaringar jag får av både Kristian och Lukas berättar samma sak: Att vara online är att umgås. Här kan man träffa folk från hela världen och man kan mötas på olika sätt. Man kan träffas i en enstaka spelsituation och sedan aldrig mer, eller så knyter man kontakter som varar över lång tid och som dessutom övergår till kamratskap IRL. Det kan också vara ett sätt att träffa kompisarna, fast man inte befinner sig på just samma plats. Man möts. Knyter band. Skapar sociala sammanhang tillsammans.
Man kan läsa ut att föräldrarna tycker att spelen tar plats på bekostnad av att barnen umgås mindre med sina kamrater, men högkonsumenterna, vilka i övrigt betraktar sitt spelande med kritiska ögon, gör inte den reflexionen. Man kan väl tänka sig att vi ser lite olika på saker och ting. Vuxna tänker sig att social aktivitet och plats är på ort och ställe, medan utövande spelare ser plats som en plats på nätet som gills lika mycket som vilket annat ställe på kartans om helst.
I skrivande stund inser jag att jag använder ordet vuxna… Där lyser mina fördomar igenom. Jag menar naturligtvis föräldrar som inte själva spelar.
En slutsats man drar i undersökningen är, att det är svårt att umgås runt en enda konsol. Det visar sig inte vara en riktigt korrekt slutsats. Jag hör och ser ungar som sitter i grupp och trängs framför TV:n; bara en sitter med konsolen. Hur socialt är det? undrar jag. Så behandlar man inte sina kamrater! När jag ifrågasätter nöjet för runtomkringvarande svarar alla med en mun: ”Nej det är skitspännande.” Jaha… Vad är det jag inte förstår? Kristian förklarar fenomenet för mig med att det är som att se på en fotbollsmatch. I spelandet finns en dramatik och epik som jag tror att vi som inte spelar har svårt att begripa. Den spelande är med och skapar en dramatisk handling, ofta med hjälp av tillrop. Engagemanget delas av samtliga. Jag kan inte se det episka dramat. Jag förstår att jag begriper väldigt lite, bara att jag inte kan se kvalitet i varken grafik eller handling, och det gör att det är svårt att se dramat.
Jag kanske får lära mig och tänka om. Parallellen med fotbollsmatchen är intressant. Vilk tycker en fotbollsmatch på TV är intressant? De som har tillgång till berättelsen! De som kan något om historian, om spelarna, om dramatiken, om vad som står på spel… inte den som råkar trilla in. De som delar berättelse deltar när de engagerat bevittnar spelet. Hur mycket i vår kultur bygger inte på samvaro framför TV och storbildskärmar? Varför skulle spel på nätet vara sämre?
Det skulle vara intressant att veta hur de människor som deltagit i undersökningen ser på umgänge på nätet, om man ser det som likvärdigt annat umgänge eller inte. Jag tycker, att man kan läsa ut en negativ klang kring den typen av umgänge, eftersom det anses att man umgås för lite med kamrater. (Det är för övrigt också en intressant historia. När jag var liten var det definitivt inte socialt korrekt att umgås mycket med kamrater. Det var en fritidssysselsättning som stod lägre i kurs än tex att läsa, läs läxor eller helt enkelt bara vara hemma. )
Många föräldrar tycker att spel medför något negativt och att det skulle vara bättre att prioritera andra aktiviteter. Mellan 20 och 30% är riktigt kritiska och anser att spelen lär barnen dåliga saker, leder till ohälsa, passivitet och gör barnet aggressivt. Föräldrar till högkonsumenterna anser att spel är passiviserande, beroendeframkallande, slöseri med tid, leder till ohälsa och aggressivitet i signifikant utsträckning.
Spel leder till passivitet. Ja, det kan det göra men inte säkert. För barn som bor lite utanför och bortom kan det kanske till och med vara så att det är lättare att umgås nu än tidigare. Som mamma boende bortom, har jag förfasat mig över att umgänget över nätet har tagit så mycket tid i anspråk, men om jag funderar ett varv till har tillgången till socialt umgänge blivit större och enklare med hjälp av online-spel. För barnen bortom är det inte så lätt att bara springa ut på gatan och hitta kamrater. Det krävs organisation. Vill sonen träffa sina kamrater är det en större balett, och kanske inte så säkert att det hade blir av. Många faktorer spelar in. Vad tror jag att han skulle ha gjort om han inte haft sina spel? Sprungit upp ur sängen, ivrig att få börja dagen med att plocka ur diskmaskinen och därefter dammsuga huset? Nja. Så varför är jag så kritisk? Kanske för att jag tänker att det vore mycket bättre om han valt att läsa en bok. En Enid Blyton eller en Agatha Christie eller vad det nu var jag läste när jag var lika gammal. Jättebra! (Ha!) Varför är jag rädd?
Därefter kommer vi till konstaterandet att barnen blir passiviserade. Ja, kanske. Det finns dock perspektiv att lyfta fram, som kanske inte föräldrar är medvetna om eller ens vill känna till. Det är säkert så att många blir passiviserade av spel, men många barn och ungdomar är mycket mer uppbokade på aktiviteter idag än vad man var förr. Vad jämför man med egentligen? Jag vet ju själv att under perioder då livet snurrar fortare än det borde, så är det underbart att ta till ett spel där man försvinner in och fokuserar på inget annat än det som försiggår på skärmen, hur intetsägande det än kan vara. Blir barn och ungdomar passiviserade eller är det svar på ett behov? Säkerligen båda delarna. Den nyansen kommer inte fram i undersökningen.
Det samma gäller att spel gör barn och ungdomar och aggressiva. Orsak och verkan? Kristians brätteelse ger en mer nyanserad bild: Många av de som var aggressiva när de spelade, var barn som hade det bråkigt eller svårt hemma. De var heller inte aggressiva utanför spelsituationen. Han drar slutsatsen att de fick utlopp för sina aggressioner när de spelade. Han är uppvuxen på en liten ort där det fanns två grupper: Spelande och icke-spelande. Ett tag umgicks han med de som inte spelade spel. Det var de som kraschade lyktstolpar på fritiden. Det ger ju lite perspektiv åt att spel skapar aggressioner.
Siffror förstärker våra fördomar och rädslor. Det är när man pratar med människor som Kristian och Lukas som siffrorna blir både ifrågasatta och får innehåll. Varför är vi rädda? Skulle det bli bättre om vi talade mer med våra barn? Man talar allt mindre med sina barn om deras spelande, och om man gör det handlar det mest om hur länge de ska få spela eller om spelen är lämpliga. Vi kanske ska börja ställa frågor. Andra frågor. Då skulle vi hitta andra saker att vara rädda för än de saker som frågas om i den här enkäten. Tror jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar