Redovisning slutprojekt

Som slutprojekt i kursen Sociala medier (som egentligen heter något annat långt och obegripligt) har jag under mars månad valt att arbeta med min estetetta på Brogårdsskolan i Kristinehamn.  Projektet har kretsat kring temat myter. Det har handlat om  att tolka, bearbeta och översätta till modern tid. Jag har arbetat med myter på liknande sätt tidigare, och ville vidareutveckla med fokus på datorns och nätets möjligheter. Bakgrunden till projektet är att jag ville tillämpa de kunskaper jag under årets lopp tillägnat mig under den här kursen. En annan orsak är att våra ettor i år har fått var sin dator, och jag ville arbeta på ett sätt där datorn blev något annat än ett skrivredskap. Tanken var att arbetet skulle gå att följa via arbetsblogg och hemsida, samt att slutresultatet skulle ligga tillgängligt för alla på nätet, endera som länk, bildberättelse eller film på bloggen. Man hittar det färdiga resultatet på http://www.arbetepagar.blogspot.com/ , även om vissa filmer för tillfället är inne för redigering och inte har hittat tillbaka.

Här följer en kortfattad presentation av arbetes beståndsdelar och gång, reflexion kring fördelar och brister, samt ett både positivt och bistert slutkonstaterande: Min kunskap har ökat sedan jag drog igång mitt projekt. Jag konstaterar att mitt projekt inte befinner sig i utvecklingens framkant, vilket kanske hade varit önskvärt. Eller?

Arbetets beståndsdelar och gång

Arbetet inleddes med en genregenomgång med studier och analyser av en rad olika texter. Efter att ha tolkat en myt gemensamt, fick de plocka ur förslag i ur judisk och grekisk mytologi. Därefter sattes arbetet igång med att tolka och översätta till modern tid. Under arbetes gång lades gemensamma möten  in, som handlade om bildtolkning, hur man kan arbeta med text och bild i kombination, om användbara program samt information om upphovslagsrätt och Creative Commons.

Sidan www.cnio.se fungerade som nav. Där låg, ligger, alla uppgifter och instruktioner. Där finns också arbetsbloggen som RSS. Att upprätta en arbetsblogg hade flera orsaker. Av naturliga orsaker går det inte att genomföra den här typen av arbete inom klassrummets fyra väggar. Eleverna fick – förutom när det gäller de obligatoriska gemensamma träffarna – fria händer att förfoga över sitt arbete och sin tid. En arbetsblogg skulle ge mig möjlighet att följa arbetet när och var det än pågick. Jag hade också en tanke om att de skulle tycka att det var roligt att följa varandras arbeten, att lägga ut problem och få hjälp med att lösa dem, byta idéer, komma med glada tillrop osv. En tredje orsak är att det är svårt att skapa en medvetenhet om arbetsprocesser och reflexioner under pågående arbete. Det är ju något som är viktigt för all utveckling. Det här kanske skulle kunna vara ett sätt.

Projektet avslutades med gemensam filmvisning och en avslutande skriftlig redovisning ( se nedan) där var och en fick utrymme för enskild reflexion.

Utvärdering - det positiva

Vi är överens om att projektet var mycket  lyckat. Jag är imponerad av resultaten och hur man arbetat med texttolkning och översättning. Jag såg också en arbetsglädje som skulle göra vilken lärare som helst tårögd. Eleverna är mycket positiva. De tycker att de fått arbeta med något som har gett dem kunskap samtidigt som de har fått göra något som är kul och som de känner att de har kontroll över: Att producera annat än bokstavstext. Jag har frågat efter vad som har varit det sämsta, men där har jag inte fått några svar. Det är bra! Däremot har man lyft fram arbetets svårigheter. De har rört tolkning och samarbete – vilket inte var helt oväntat. Men de har också blivit mer medvetna om hur samarbete går till, och det får ändå ses som positivt.

Eleverna fick svara på frågan om hur de trodde att medvetenheten om att produktionerna skulle ut på nätet påverkade arbetet. Någon har svarat att det inte spelade någon roll, för man gör alltid sitt bästa; någon har svarat att det är läraren man skärper sig för, men de allra flesta har svarat att produktionerna blev bättre. Man skärper sig lite extra om man vet att vem som helst ska kunna se dem.

Det inte så helt lyckade.

Diskussioner och fortsatta reflexioner i  ett upplägg av den här typen bygger på att elever producerar material som ska vara klart vid en viss tidpunkt, eftersom det ska fungera som underlag för fortsatt arbete. Alla var inte klara i tid, men det är nog ett problem som kommer att finnas när det gäller att redovisning. Däremot har vi haft fler uppgifter av den här typen, nu senast i ett reklamprojekt.  När det inte fungerar måste problemet lyftas, och det egna ansvaret blir väldigt tydligt. Det blir bättre!

I vissa fall har min kompetens satt käppar i hjulet. I ett fall fick jag en powerpointpresentation, och jag trodde i min enfald att jag skulle lyckas överföra den till nätet men har inte lyckats än. I ett annat fall skulle en grupp märka sin film med CC, och det fungerade helt enkelt inte. Jag kunde tyvärr inte lösa problemet i det fallet heller. Ändå finns allt man behöver och vill veta på  creativecommons.se .

Upphovslagsrätten och Creative Commons blev intressant. Det går att föreläsa om saker och ting. Det blir till och med animerad debatt om upphovslagsrättens vara eller icke vara. Men: När det kom till kritan har fler använt otillåten musik. I ett fall var musiken till och med betydelsebärande. Man kan tycka att det är trist att folk inte lyssnar, men å andra sidan blev det väldigt intressant, eftersom det blev konkreta produktioner som bevisligen var olagliga och som blev tvungna att åtgärdas. Då blev det ett självklart val att gå till jamendo.com och leta. (Tyvärr har inte de filmerna återvänt till nätet än… men de kommer.) I slutreflexionen fick man svara på om man valt att märka sitt arbete med CC och motivera varför/varför inte. Av svaren att döma hade i alla fall hälften gjort medvetna val. Den andra hälften blev medveten om vad som hade gått dem spårlöst förbi. Just nu fördjupar vi oss i upphovslagsrätt genom i ett arbete som innefattar debatt, argumentation och formellt skrivande. En av projektets naturliga konsekvenser, kan man kanske säga. ( En överskådlig och informativ sida om upphovslagsrätt – om man inte nöjer sig med kollakallan.skolverket.se/upphovsratt/   -hittar man på: copyrightsidan.se. Där kan man också ställa frågor och man får snabba svar! )

Att arbeta med en hemsida som nav hade sina för- och nackdelar. Ska man ha en hemsida där man lägger ut uppgifter ska den vara uppdaterat ständigt. Det blev inte min, märker jag nu i efterhand. Jag har tappat vissa delar av arbetet, som tex arbetsbloggen. Den finns inte med i upplägget. ( Det kanske den finns nu, eftersom jag ska gå in och korrigera vid tillfälle.) Den tillkom i sista sekunden, och sen glömde jag att lägga till. Man kan lätt hamna i en konfliktsituation om man säger en sak och ger annan information på annat ställe. Det är svårt att hävda att eleverna har brustit i uppmärksamhet. Säger man att all information ligger ute, så måste de också kunna lite på att den stämmer till 100%. Det tar tid att hålla hemsidan i skick och fason. Att skapa en fungerande organisation på dokument och övrigt är nödvändigt. Det betyder att så småningom ska filmerna kunna hittas under ES1/produktion. Antagligen arbetsbloggen också, nu när den är vilande. Det är många små, till synes ointressanta, frågor att ta ställning till, men så viktiga.

Arbetsblogg tror jag är en lysande idé, men den fungerade inte alls som i min fantasi. Läs: Utopi! För att göra den till det fantastiska verktyg den skulle kunna vara måste man lägga en helt annan grund än vad jag gjorde. Jag borde förstått att ägna mer tid åt att skapa förståelse för vad det innebär att lyfta reflexioner kring arbete av olika slag. Det skulle ha förbättrat resultatet. Dessutom har jag en föreställning om elever som slänger sig fram och tillbaka, som i lianer, på de sociala mediernas olika scener. Jag ser elever som med ledighet kastar sig mellan olika bild- och filmproduktionsprogram. Att publicera sig på nätet är inte konstigare än att andas. Tror jag att de tänker.  De finns, men de är inte så många. De som tar sina första osäkra steg är fler. Jag är inte sämst i klassen längre. Inte ens minst osäker. Jag måste ändra utgångspunkt. Nästa gång ska jag dessutom kräva att alla ska kommentera något. Allt enligt Dan Åkerlunds beprövade modell. Det kanske är rätt sätt: Tvinga in dem i en kommunikativ situation. Den uppstod definitivt inte naturligt eller organiskt, som jag trodde.

I framkant: New Literacies och konvergenskultur

Är mitt projekt up-to-date? Nej. Inte om man funderar över new literacies (jag tänker inte översätta, för det låter sig inte göras utan att visst tillkommer och utesluts ). De digitala medierna har tvingat fram ett nytt begrepp och med det en begreppsdefinition: New literacies. Vad är det? En  definition har jag hittat hos Lankshear och Knobel, ( inte nödvändigtvis de enda). I den artikel jag hänvisar till här, Reseraching New Literacies: Web 2.0 practices and insider perspectives 2007, wwwords.co.uk/ELEA) försöker man definiera nya, adekvata forskningsfält  och metoder, och då måste först man definiera vad som karaktäriserar det nya i New Literacies. Vad som skiljer det nya från det gamla,  menar de, är att man måste se begreppet som något som tar sig uttryck i  en konkret social kontext. Det inbegriper dessutom  en konkret handling, där man skapar meningsfull kommunikation. Centralt är att den handlingen  är delaktighet.  

Web 2.o tillhandahåller den teknik som gör new literacies möjlig. Industrisamhällets web var gjord för producenter och konsumenter. Web 2.0 är gjord för aktivt deltagande, där inga klara gränser finns för produktions-konsumentförhållanden. Tekniken tillhandahåller verktyg  för  skapande, kreativitet, deltagande. Detta nya omfattar också en ny typ av ethos, ett värderingssystem. Den avgörande skillnaden, som jag ser det, skulle ligga i att konkurrenstänkande ersätts av ett kollaborativt tänkande.

Man menar att det är en avgrundsdjup skillnad mellan de gamla litteraturtyperna som koloniserar medierna, och de nya, där man utnyttjar tekniken för att skapa något helt nytt.(Bloggen är således inget annat än en anpassad, gammal genre. Fanfiction kvalificerar sig.) Tidigare låg fokus på texten, men idag, menar man, måste tekniken och praktiken komma i fokus.

Det nya literacy-begreppet medför också att  man fokuserar på den meningsskapande kontexten. Insider-/deltagande- perspektivet blir viktigare, eller åtminstone lika viktig, som den utanförståendes betraktelse.  I alla fall så vitt jag kan förstå resonemanget.

I Karl Jenkins Konvergenskulturen (2008) beskrivs samma fenomen som ovan, fast som kännetecken för en helt ny kultur. Det nya blir ett fenomen som överskrider literacies.  I båda fallen lyfter man fram ett helt nytt konsument-producentmönster. Industrisamhället står för en klar uppdelning mellan en aktiv, serverande producent och en passiv, mottagande konsument. I konvergenskulturen finns inte de mönstren eftersom den bygger på samarbete och gemensamt skapande och kollaborativ kunskap.  Begreppet konvergenskultur beskriver en ny tid, men också en kultur som existerar vid sidan om i samtidighet,  där inte produkten – i det här fallet texten- är det väsentliga, utan skapandet och i första hand det gemensamma skapandet. Man förskjuter fokus från substantivet till verbet.

 The new literacies och konvergenskultur bygger på ett deltagande av eget intresse, där meningen på så vis är självklar. Man har valt att kliva in. Man är intresserad. Att ligga i framkant i skolan skulle antagligen vara att hitta projekt som befinner sig inom konvergenskulturens ramar eller inom new literacies, men är det möjligt? Min arbetsblogg kanske skulle kunna passa in om man fick igång samarbetet och kreativiteten och  hittade ett sätt att få igång den inre lusten. Samtidigt verkar den bärande faktorn vara just egen vilja och inre mening. Det är inte ett helt lätt projekt för skolan att hitta något som sätter igång den drivkraften för alla. Dessutom är insiderperpektivet viktigt. Meningen uppträder för de delaktiga. Skolan arbetar med bedömning. Den gör från ett outsiderperspektiv. Hur förhåller man sig till det insides, det som man kanske inte ens förstår? Även om vi lämnar bedömning åt sidan, blir det inte märkligt om läraren har ett insiderperspektiv? Jag vet inte. Som skolan är konstruerad idag tror jag det är alldeles otroligt svårt att befinna sig i new literacies eller konvergenskultur. Men frågorna som reser sig är intressanta. Jag tror att jag är ganska nöjd med att ha genomfört ett nätbaserat projekt, även om det bara handlade om att föra upp gamla genrer på nya arenor.

Bilagor:
Anvisningar – upplägg:

Ni ska tolka och bearbeta en judisk eller grekisk myt. Handlingen ska förläggas till modern tid. Redovisning sker genom att ni lägger ut ert material på nätet, på passande plats, tillängligt för alla. Arbetet ska vara en kombination av bild och ord. Ni arbetar enskilt eller i grupp – efter behag. Innan ni börjar era arbeten ska vi titta på:

1. De litterära genrerna saga och myt.

2. Vi ser  Pans labyrint. Fundera på om det är en saga eller inte genom att formulera intrigen.

3. Att se bild som text. Att läsa och tolka.

4. En berättelse med bild och ord: Olika möjliga kombinationer.

5. Presentation av olika tekniska hjälpmedel och program.

6. Genomgång av  upphovsrättslagar och Creative Commons.

6. Bearbetning av en  myt gemensamt.

7. Arbeta självständigt med produktion.

9.Arbetet och reflexioner kring arbetet läggs ut på Mytisk arbetsblogg www.arbetepagar.blogspot.com. Du kommer också åt den från www.cnio.se.

8. Berättelserna ska läggas ut på nätet.

Myter slutredovisning:

Det här är inga ” lär-dig-utantill-frågor” . Ni kan hjälpa varandra hur mycket som helst. Ni till och med SKA hjälpa varandra och resonera om saker innan ni bestämmer er för att skriva ner era svar. Huvudsaken är, att när ni lämnar in era svar, så har ni förstått det ni skrivit själva. Samarbeta så mycket som möjligt, men var och en lämnar in sitt eget svarspapper.

Nu ska vi arbeta med att producera text och att försöka lyfta fram alla tankar som finns i skallen. Kortfattade svar är inte intressanta just i det här fallet. Utveckla  är vad som gäller. Därför: Era svar bör omfatta minst en och en halv sida 12-punkters text. När ni tänker och skriver kan ni ha följande till er hjälp:

Varför? /Utveckla! /Exemplifiera! Ge konkreta exempel.

Förklara skillnaden mellan saga och myt så utförligt du bara kan. Arbeta  med konkreta exempel.

Hur tror du att vetskapen om att er produktion skulle ut på nätet påverkade arbetet/ resultatet?

Märkte ni ert verk med creative commons? Varför / varför inte?

Man kan dela upp arbetet i två huvuddelar : Tolkning och produktion.

 Vad var det svåraste i arbetet med att tolka?

Vad var det svåraste i arbetet med att producera. ( Här kan man gärna ta upp samarbetsproblem, om man stött på sådana.)

Vilken tolkning tycker du var bäst? Motivera. För att kunna svara måste du antagligen läsa in dig lite mer på alla de myter som presenterats.

Vad har varit bäst / sämst med den här uppgiften?

Vad är vi rädda för?

Det här är en mycket kort och summarisk reflexion kring barn, ungdomar och spel ( data,TV, online) utifrån undersökningen Ungar & medier (Statens medieråd 2010) Den har fått mig att fundera. Jag såg nämligen mitt eget ansikte mitt i procentsatserna.   Jag såg mina farhågor och min negativa inställning till spelande på dator och TV. Samtidigt insåg jag att jag intog ett kritiskt förhållningssätt till det jag läste in i de svar jag själv skulle kunnat ha ge. Jag såg fördomarna torna upp sig, både hos mig själv och de som svarat.  Därigenom växte en insikt om att jag nog måste revidera min egen uppfattning om saker och ting och framförallt det som vi förknippar med allt som är negativt kring spel framför en skärm. Frågan är: Vad är jag rädd för?

Det här är en reflexion kring spel, ibland kring siffor men mest om vissa begrepp som förekommer i samband med spel i utredningen. För att förstå tar jag hjälp av min son, 12, och Kristian ( inte min son), 19, båda lika  hängivna spelare. Bäst att klargöra att de inte är  högkonsumenter ( ägnar sig åt spel minst tre timmar om dagen) och ingen av dem är  beroende -  Kristian säger att han aldrig skulle välja att spela om alternativet var att ta en kopp kaffe med en vän- men många timmar spenderas framför TV-apparaten. De är väl insatta i ämnet!

Av undersökningen framgår helt klart att man kan se en förändring mellan åren 2006 och 2010, när det gäller  vad  barn och ungdomar gör på fritiden. Man ägnar mindre tid åt att träffa kompisar, åt att läsa och åt att se på TV. Spelandet tar stor tid i anspråk. Drygt 70% anger att de oftast spelar spel på fritiden ( för högkonsumenter är siffran drygt 80%).  Av  högkonsumenterna anser en tredjedel att de ägnar för lite tid åt att umgås med familjen, åt andra fritidsaktiviteter och åt att sova. Nästan hälften anser att läxläsning blir lidande och att de sitter för mycket. De här spelarna är alltså inte helt okritiska till sitt eget beteende, sina vanor och mönster . Det är inte föräldrarna heller.

 Knappt hälften av föräldrarna  anser att spel är ett sätt att umgås. Frågan är om ”knappt hälften”  är en hög eller låg siffra. Jag har svårt att bedöma det.

Vad betyder ”att umgås”? Kan vi lägga olika innebörder i begreppet, beroende på vilka vi är? Den springande punkten här är vad umgås betyder. Vad måste man fylla för kriterier för att de ska gillas som att umgås? Att umgås är att vara tillsammans, eller att socialisera, om man direktöversätter från engelskan. På vilka sätt umgås man framför TV-skärmen? Mina erfarenheter av spelande barn, och de förklaringar jag får av både Kristian och Lukas berättar samma sak:  Att vara online är  att umgås. Här kan man träffa folk från hela världen och man kan mötas på olika sätt.  Man kan träffas i en enstaka spelsituation och sedan aldrig mer, eller så knyter man kontakter som varar över lång tid och som dessutom övergår till kamratskap IRL. Det kan också vara ett sätt att träffa kompisarna, fast man inte befinner sig på just samma plats. Man möts. Knyter band. Skapar sociala sammanhang tillsammans.

Man kan läsa ut att föräldrarna tycker att spelen tar plats på bekostnad av att barnen umgås mindre med sina kamrater, men högkonsumenterna, vilka i övrigt betraktar sitt spelande med kritiska ögon, gör inte den reflexionen. Man kan väl tänka sig att vi ser lite olika på saker och ting. Vuxna tänker sig att social aktivitet och  plats är på ort och ställe, medan utövande spelare ser plats som en plats på nätet som gills lika mycket som vilket annat ställe på kartans om helst.

I skrivande stund inser jag att jag använder ordet vuxna… Där lyser mina fördomar igenom. Jag menar naturligtvis föräldrar som inte själva spelar.

En slutsats man drar i undersökningen är, att det är svårt att umgås runt en enda konsol. Det visar sig inte vara en riktigt korrekt slutsats. Jag hör och ser ungar som sitter i grupp och trängs framför TV:n; bara en sitter med konsolen. Hur socialt är det? undrar jag. Så behandlar man inte sina kamrater!  När jag ifrågasätter nöjet för runtomkringvarande svarar alla med en mun: ”Nej det är skitspännande.” Jaha… Vad är det jag inte förstår? Kristian förklarar fenomenet för mig med att det är som att se på en fotbollsmatch. I spelandet  finns en dramatik och epik som jag tror att vi som inte spelar har svårt att begripa. Den spelande är med och skapar en dramatisk handling, ofta med hjälp av tillrop.  Engagemanget delas av samtliga. Jag kan inte se det episka dramat. Jag förstår att jag begriper väldigt lite, bara  att jag  inte kan se kvalitet i varken  grafik eller handling, och det gör att det är svårt att se dramat.

Jag kanske får lära mig och tänka om. Parallellen med fotbollsmatchen är intressant. Vilk tycker en  fotbollsmatch på TV  är intressant? De som har tillgång till berättelsen! De som kan något om historian, om spelarna, om dramatiken, om vad som står på spel… inte den som råkar trilla in. De som delar berättelse deltar när de engagerat bevittnar spelet.  Hur mycket i vår kultur bygger inte på samvaro framför TV och storbildskärmar?  Varför skulle spel på nätet vara sämre?

Det skulle vara intressant att veta hur de människor som deltagit i undersökningen ser på umgänge på nätet, om man ser det som likvärdigt annat umgänge eller inte. Jag tycker, att man kan läsa ut  en negativ klang kring den typen av umgänge, eftersom det anses att man umgås för lite med kamrater. (Det är för övrigt också en intressant historia. När jag var liten var det definitivt inte socialt korrekt att umgås mycket med kamrater. Det var en fritidssysselsättning som stod lägre i kurs än tex att läsa, läs läxor eller helt enkelt bara vara hemma. )

Många föräldrar tycker att spel medför något negativt och att det skulle vara bättre att prioritera andra aktiviteter. Mellan 20 och 30% är riktigt kritiska och anser att spelen lär barnen dåliga saker, leder till ohälsa, passivitet och gör barnet aggressivt. Föräldrar till högkonsumenterna anser att spel är passiviserande, beroendeframkallande, slöseri med tid, leder till ohälsa och aggressivitet i signifikant utsträckning.

Spel leder till passivitet. Ja, det kan det göra men inte säkert. För barn som bor lite utanför och bortom kan det kanske till och med vara så att det är lättare att umgås nu än tidigare. Som mamma boende bortom, har jag förfasat mig över att umgänget över nätet har tagit så mycket tid i anspråk, men om jag funderar ett varv till har tillgången till socialt umgänge blivit större och enklare med hjälp av online-spel. För barnen bortom är det inte så lätt att bara springa ut på gatan och hitta kamrater. Det krävs organisation. Vill sonen träffa sina kamrater är det en större balett, och kanske inte så säkert att det hade blir av. Många faktorer spelar in. Vad tror jag att han skulle ha gjort om han inte haft sina spel? Sprungit upp ur sängen, ivrig att få börja dagen med att plocka ur diskmaskinen och därefter dammsuga huset? Nja. Så varför är jag så kritisk? Kanske för att jag tänker att det vore mycket bättre om han valt att läsa en bok. En Enid Blyton eller en Agatha Christie eller vad det nu var jag läste när jag var lika gammal. Jättebra! (Ha!) Varför är jag rädd?

Därefter kommer vi till konstaterandet att barnen blir passiviserade. Ja, kanske. Det finns dock perspektiv att lyfta fram, som kanske inte föräldrar är medvetna om eller ens vill känna till.  Det är säkert så att många blir passiviserade av spel, men många barn och ungdomar är mycket mer uppbokade på aktiviteter idag än vad man var förr. Vad jämför man med egentligen? Jag vet ju själv att under perioder då livet snurrar fortare än det borde, så är det underbart att ta till ett spel där man försvinner in och fokuserar på inget annat än det som försiggår på skärmen, hur intetsägande det än kan vara. Blir barn och ungdomar passiviserade eller är det svar på ett behov? Säkerligen båda delarna. Den nyansen kommer inte fram i undersökningen.

Det samma gäller att spel gör barn och ungdomar och aggressiva. Orsak och verkan? Kristians brätteelse ger en mer nyanserad bild: Många av de som var aggressiva när de spelade, var  barn som hade det bråkigt eller svårt hemma. De var heller inte aggressiva utanför spelsituationen. Han drar slutsatsen att de fick utlopp för sina aggressioner när de spelade. Han  är uppvuxen på en liten ort där det fanns två grupper: Spelande och icke-spelande.  Ett tag umgicks han med de som inte spelade spel. Det var de som kraschade lyktstolpar på fritiden.  Det ger ju lite perspektiv åt att spel skapar  aggressioner.

Siffror förstärker våra fördomar och rädslor. Det är när man pratar med människor som Kristian och Lukas som siffrorna blir både ifrågasatta och får innehåll. Varför är vi rädda? Skulle det bli bättre om vi talade mer med våra barn? Man talar allt mindre med sina barn om deras spelande, och om man gör det handlar det mest om hur länge de ska få spela eller om spelen är lämpliga. Vi kanske ska börja ställa frågor. Andra frågor. Då skulle vi hitta andra saker att vara rädda för än de saker som frågas om i den här enkäten. Tror jag…

Bilduppgift

Ett par bilder är beskurna, men i övrig är de inte manipulerade på något sätt och vis. Det blev ett mer spännande projekt så, även om resultatet blev sämre an vad det hade behövt bli.

Först en parafras, som kanske inte så många förstod. Jag har sett alldeles för många domedagsfilmer...

 Här kommer adjektiven:

 I det här fallet i kombination med rörelse och många ( för det är otroligt många snökristaller).

Jag tänker inte tala om  vad jag tänkte på för adjektiv när jag tog eller valde bilderna. Var och en får se det den behöver :)


Perspektivet i kombination med linjespel ger sken av en mycket lång brygga.

Ett perspektiv till. Hur skapar man, som 160cm lång, svindel när man tittar ner på sina fötter? Med kamera och rätt perspektiv.

Inre konflikt. Ligger den i bilden? Nja, men i tolkningen. Här har vi frodig, nyttig, välsmakande (?) grönska, men kan man undgå att associera till invasiv? ( Mycket och många mao)

Tydligare konflikt?

Skärpans betydelse: Blomma eller träd? Kratta eller utsikt?

Dåligt klippt bild, men förhållandet mellan rörelse och skärpa är väl helt ok.

Och här åker kameran karusell. Jag är inte illamående fotograf, utan mer inspiratör.

 Skärpedjup. Med god vilja kan man tänka sig att jag pekar med ljuset, eftersom det visar vilken väg man borde ta. Eller blir effekten den motsatta? Lockas man in i mörkret?

Ur mörkret och dimman kliver, några månader senare, den här filuren fram...

Sen var det det där med Rembrandt. Mina modeller har tröttnat, så jag får ta några som i alla fall visar att jag har förstått principen.

Naturligt ljus:

 Stor tack till stackars barn som fått fungera som försökskaniner hjälpfotografer!