En spaning värd att presenteras i "Spanarna" kommer här. Nja, men i alla fall… Varje trendspaning ska underbyggas med tre exempel, och det har jag: DN, Veckorevyn och Paul Ronge.

Sociala medier. Nätets förlovade land. ( Vem orkar läsa det här?)

De frälsta sticker iväg åt sitt håll: Gemensamma kunskapsbanker, inspelade föreläsningar, oändligt med information som ligger och väntar och dessutom en ständig ström av nyheter som haglar över oss, alltmedan vi diskuterar senaste föreläsningen med kamraten i Kapstaden. Läraren reduceras ( ja, jag har valt uttrycket reduceras) till att bli en renodlad handledare, som skapar kunskap tillsammans med sina elever. Nu kan studenter kräva likvärdig utbildning och tillgång till kunskap på ett sätt som aldrig varit förr.( Som om någon undervisning någonsin kommer att vara likvärdig, så länge människor är inblandade i lärarrollen. Det kanske jag inte borde säga, eftersom mitt professionella uppdrag går ut på att tillhandahålla just detta…) All kunskap ska tillhandahållas på nätet! Man vägrar finna sig i att läraren föreläser i slutna rum, för en begränsad skara människor.Riktig kunskap är kollaborativ och en ständig process. Och det är vägen mot en ny värld. Gott så...

Åt andra hållet pekar en helt annan finger. Det känns nästan som en medial våg ( kanske något förhastad slutsats, om man begrundar bredden i mina källor), som kommer att svepa över oss snart: "Sociala medier har floppat i den svenska valrörelsen", skriver Kristoffer Örstadius i DN (100912). Demokratin hade tydligen inget att vinna på att twittra, facebooka och blogga, trots allt, trots att Gudrun Schymans och Göran Hägglunds twittrande höjts till skyarna. De som lyssnade till fågelsången hade tydligen redan bestämt sig innan de började ge sig in i de sociala medierna efter kunskap.

I samma tidning ger Mattias Hermansson en analys av fenomenet i " Det mänskliga mötet smäller högre i digitala tider": Han pekar på att forskare redan för länge sedan menade att den teknifiering vi gick till mötes skulle skapa en motreaktion, ett behov av mänskliga möten. Vi behöver "den trevlige stinsen" när allt är fjärrstyrt och digitalt.Både hermansson och Örstadius är kritiska till de sociala mediernas kommunikativa funktion och demokratiska värde med andra ord.

Bläddrar man vidare till krönikören, tillika DN:s kulturchef, Björn Wiman så pratar han om samma sak, fast olika. Han funderar inte på valet, utan på skola och föräldraskap. En skola, som försöker använda tekniken och få föräldrar och skola att förenas i den virutella världen. Samma skola resignerar och återgår till maillistor för veckans utskick. Det var nämligen aldrig någon som frågade efter det skolan tillhandahöll. Wiman är rädd för att form går före innehåll. Jag tolkar som djävulen läser Bibeln: Verktyget blir sitt eget självändamål. ´The web is dead` säger Wired, enligt Wiman.

Wiman skyller inte på någon av parterna. Han konstaterar att lärare ger vika för föräldrakrav att återgå till gamla seder, samtidigt som de föräldrar som försöker möts av "stiltje". Jag har nyss bekantat mig med UNIKUM, ett nätbaserat IUP-instrument, där jag som förälder alltid kan gå in och hålla mig uppdaterad med mina barns "vilka-moment-har-vi-gjort-och-vad-presterar-eleven-och-vad-krävs-fortsättningsvis". Blir jag bättre informerad? Pytt! Ord. Bara ord. Allt är på låtsas. Ord utan egentligt innehåll, kvasiinformation, för att lärare ska ha ryggen fri i dokumentationskravens skola. Eller för att skolan ska hålla sig långt framme i de pedagogiska finrummen.

Septembernumret av Veckorevyn helgas åt nominerade bloggare och andra, onominerade dito. Av tjugotalet tillfrågade flickor ( en undersökning av typen stoppade på gatan) i tjugoårs-åldern svarar alla utom tre, att de inte vill att deras blogg ska bli känd. De skriver för de redan bekanta, säger de. De skriver för sin egen skull. De har kul, kanske. De skriver i alla fall inte för att bli något, för att sälja eller för att höras. Det finns ingen nytta bortom skrivandet. Varför skulle vi inte tro dem? Det kanske räcker med att det är kul.

Paul Ronge har i boken "Sociala medier" intervjuat en rad olika blogg/facebook/twitteranvändare av olika kaliber. De har gått upp på sociala medier tidigt och lämnat en del lika tidigt. De har använt dem för olika ändamål - allt från politik till att hantera sin egen sociala situation. Här hittar vi representanter för alla typer av användare/ kommunikatörer, allt från Gudrun Schyman till Blondinbella. ( Var det ytterligheterna?) Den egentligen enda, minsta gemensamma nämnare jag kan finna, är att de har gått på och av olika sociala medier och har stannat kvar på den kanal, där de tycker det är kul att vara. Det som vi omedelbart kan tro är det primära syftet - nyttan, värdet, väsentligheten, verkar vara underordnat: KUL.

Jag är inte stockkonservativ och supernegativ. Då skulle jag aldrig ha hoppat på den här kursen. Jag är bara lite försiktig och fundersam. Ju mer jag bejakar och jublar, desto mer tveksam blir jag. Och vice versa.Och nu måste jag ju ställa mig frågan om KUL räcker för att jag ska tycka det är viktigt i skolan.

Jag tänkte leta efter de artiklar jag hänvisar till på nättidningarna, men jag lät bli. Det känns fint att hänvisa till de tidningar jag bläddrat i. Det luktar dessutom gott om trycksvärtan. Gott och gott? Det luktar trycksvärta helt enkelt. Tidningar och böcker är inte människor att möta, men de är fysiska möten av ett annat slag än sociala medier.

Vilken spaningstes försöker jag bekräfta med mina exempel?Det kanske finns två: Den ena skulle vara att den etablerade eliten dragit sig ur det religiösa samfundet. Den andra skulle kunna vara att det plötsligt är helt ok att det räcker med att det är kul.

Hermansson Mattias: Det mänskliga mötet smäller högre i mediala tider, DN 20100912
Ronge Paul: Sociala medier,2010,ISBN: 978-91-7241-202-6
Wiman Björn: Skolwebben för vem? DN 2100912
Örstadius Kristoffer: Sociala medier en flopp i valrörelsen, DN 20100912

För den som önskar dyka direkt in i Wired-debatten:
http://www.wired.com/magazine/2010/08/ff_webrip/all/1

Jag har alltid trott att mitt förhållande till sociala medier berott på inkompetens. Nu har det slagit mig med kraft, att inkompetensen är ett dubbelhövdat monster ( antagligen gömmer sig fler huvuden i det fördolda…): I det ena ansiktet ser jag teknisk inkompetens och i det andra en social fobi, en social inkompetens.

Jag är under utbildning. Det här är en kursblogg. Den kurs jag läser handlar om - och hade gärna velat heta- sociala medier. Varför är det inte självklart att det handlar om social kompetensutveckling? Det kanske det är för de flesta, men så var det inte för mig. Jag har funderat över språkbruket: "Gå upp på sociala medier". Upp på? Varför säger man så? Varför inte ut? Eller något annat.

Upp på… Språket är ganska genomskinligt, ändå. Man går så klart upp på scenen, där man visar upp sig eller ställer ut sina tankar och åsikter. Det är inte för inte som man talar om person som varumärke när man talar om tex bloggare. Skulle jag gå upp på scenen som fysisk person? Aldrig! Det känns tyvärr inte ett dugg enklare när det gäller att gå upp på det sociala mediet: Blogg. Livsfarligt...

Det där har dock mycket lite att göra med social fobi; det handlar väl kanske mer om självkritik.

Den sociala fobin är ett annat fenomen och den visade sig med all oönskvärd tydlighet, när jag, som del i kursen, hade registrerat mig på "Dela". På startsidan, under rubriken "Senaste aktivitet" dyker mitt namn upp. Andnöd fick jag. Det hade jag inte väntat mig. En liten ångestattack, alltså. Och då var det ändå bara mitt namn som stod där.

Egentligen är det inte så märkligt. Jag kan inte de sociala koderna. Text är en kod som jag behärskar -åtminstone ganska hyfsat- i andra sammanhang men det hjälper inte på den här scenen, eller kommunikativa ytan. Jag kan nämligen inte svara på de viktiga frågorna: Varför ska jag vara en röst här? Vem riktar jag mig till? Vem är över huvud taget intresserad av att höra min röst? Vem är jag, som tror att jag har något att säga, som kan vara intressant? Att vara socialt kompetent handlar om att fungera, att kunna fylla sin funktion. Vad har jag för funktion här? Vad skulle begreppet "fungera" betyda i det här sammanhanget?

Jag kan i och för sig välja att tänka, att jag löser en given uppgift och att mina läsare är beordrade att läsa; mina kurskamrater, vilka jag faktiskt har ansikten och namn på. Men det räcker inte. De har inte valt att lyssna.Borde jag ta hänsyn till det och fatta mig kort. Kanske inte skriva alls? Där kliver den sociala fobin in. Jag vet inte hur man gör det här på riktigt.

Nu har jag fattat ett djärvt beslut: Jag ska vila tungt i förvissningen om att KBT fungerar. ( Vi får väl se…) Att publicera inlägg här är min terapiuppgift. Till slut kanske det inte är så farligt.

Det verkar viktigt det här. Det verkar viktigt för mig att förstå och att kunna förmedla till elever. Jag börjar ana, att om man inte har en nätröst, så kommer man kanske få svårare att delta i demokratiska processer och samtal. Kanske.Om man inte skaffar sig social nätkompetens och nätröst, så kanske man kommer att tillhöra de där som bara svamlar, de miljoner röster som ingen någonsin orkar lyssna på, eller kommunicera med. Och kanske kommer det att handla om att jag som lärare måste lära elever att det handlar om att törs. Och då måste jag väl törs själv. Återkommer till det, antar jag.

Nu kommer jag att trycka på knappen och inlägget kommer att bli läsbart av ALLA och jag kommer att få svårt att andas ett bra tag.

Klicka för större bild